source: lost.
Nu tänker jag skriva ett stycke om hur synd det är om mig, ni behöver verkligen inte läsa.
I flera dagar har jag tänkt att “men imorgon mår jag bättre” angående min förkylning. Men det har visat sig bli sämre och sämre. Inatt kunde jag inte somna och övergick till någon slags självömkan och grät mellan hostattackerna. Till slut bestämde jag mig för att sluta försöka, så jag kokade té (det här var alltså mitt i natten) och såg på Kill Bill vol. 1 och 2. Somnade till slut av ren utmattning klockan sju på morgonen. Men vaknade med panik och feber. Alltså, saker blir inte bättre här omkring. Grät hela morgonen, ni vet bara för att huvudet gör så fruktansvärt och man känner sig så hjälplös och ensam att men inte vet något annat. Men jag tog två alvedon, drack en liter té med galet mycket honung i och såg på barnprogram hela förmiddagen. Sen kändes det bättre. Och för en sekund kände jag att jag faktiskt höll på att bli bättre, men nej. Nu kan jag inte vrida huvudet åt höger och vänster och jag funderar på att lägga mig i sängen och gråta en stund.
Fy vad tråkigt, är med sjuk, har varit sjuk i snart två veckor nu, inte roligt alls, jag har det nog inte lika illa som dig dock, krya på dig min fina vän!
Nej men usch! Krya på dig kusinvitamin :(